Ja, det här var ju typ världens sämsta bloggplattform. Nu finns jag på kvinnogatan.

När människor har berättat hur de uppfattar mig säger de ofta lugn. Någon som inte tar mycket plats, men är trygg i sig själv. Och någon som är glad. "En aura av glädje" sa en person en gång. Det var väldigt corny, men också väldigt fint. Fast jag blir ändå förvånad. Jag ser mig själv som så hetsig. En nervös person.

Det är så svårt att avgöra. Alltså, många gånger tror jag att jag inbillar mig själv att jag är dissig och svår och sur, fast jag egentligen inte är det. Jag ÄR faktiskt ganska glad. Och enkel. Det är inget fel i att vara enkel, fast jag ofta tänker motsatsen. 

Och mest av allt i hela världen vill jag vara snäll. Fast min hårda sida säger emot, säger att snällhet är för de svaga. Jag vill inte vara en sådan kvinna som alltid sätter sig själv på plats nummer 2. Om jag ska leva i ett samhälle där jag blir bortprioriterad och förbisedd på grund av mitt kön, vill jag försäkra mig om att det åtminstone finns en person som älskar mig mest. Jag vill sätta mig själv först.

Men sedan tänker jag på hur mycket enklare det är att hata någon än att älska någon. På hur jag innerst inne vet att mitt hjärta alltid kommer att vara ett systerskapshjärta. Och på att jag inte vet om jag skulle orka fortsätta tro på världen om jag inte ändå tänkte att det fanns en chans att de onda kunde bli goda. Att de onda kanske egentligen inte var onda alls. 

Jag är så trött. Måste sova. Men å, en dag ska jag tatuera in Morrisseycitatet. Jag skiter i alla mina töntiga nojor, IT'S SO EASY TO LAUGH IT'S SO EASY TO HATE, IT TAKES GUTS TO BE GENTLE AND KIND PUNKT

Trodde inte att jag skulle bli sentimental. Blev sentimental. Såklart. Det blir jag ju alltid.

Avslutet blev lite konstigt. Som att jag inte alls skulle sluta, fast det var precis vad jag skulle. Det kommer att vara så himla konstigt att inte träffa A och S varje vecka. Hoppas att de kommer sakna mig. Önskar att jag visste var jag hade dem. Jag vet inte riktigt var jag vill ha dem. I mitt liv, kanske. De är ju mina vänner. Eller? Jag har så svårt att veta vad de egentligen tycker. Borde kanske inte vara osäker. Vet inte. Hoppas att den nya inte alls är lika bra. Haha! Ja, det hoppas jag. Faktiskt.

Och finaste eleverna var här. Med blomma och glögg och söttsött kort. Kommer sakna dem.

S för att hon är så sjukt rolig och skarp.

J för att hon alltid säger vad hon tycker och skiter i alla andra.

M för att hon är så systerlig och vältalig.

S för att han är så genuint snäll. Och nördig.

T för att hon är himla smart och GULLIG.

S för att hon alltid är glad. Och påminner mig så himla mycket om mig själv när jag var 19.

Å, barnen. De får komma och hälsa på när de vill.

Nu ska jag sova. Imorgon åker jag hem. Till mamma. Till Fellan och Kellan. Till julen.

Hejdå, CF (okej, börjar seriöst nästan lipa när jag skrev det där sista. Fast OBS. Jag tror också att det här är början på något stort. Eller iallafall något annorlunda. Som jag behöver).

Puss.

Min syster

kan du inte höja ditt huvud lite

med allt vad vi är.

 Min syster

 för allt som vi kan räkna som vårt

 höj ditt huvud för min skull.

Min syster

dom är inte bättre än dig

 dom når inte upp till dina knän,

 dom är inte värda din tånagel

 kan du inte höja ditt huvud lite.

Inget trycker ner dig

 och dom som var här

 kommer aldrig tillbaks.

Kommer dom tillbaka

 står dom som hundar

 och deras svans är lång.

Du ska inte svara på dom

 du ska stå där och le,

 den som öppnar sin mun efter skit

 ska också få den fylld av det.

Och aldrig kan dom skada dig

 inte så länge jag lever.

Kan du inte se det syster min

 kan du inte höja ditt huvud lite.

Okej, bjuda hem finaste, finaste, FINASTE barnen på fika då. Sedan är mitt jobb på utbildningen slut. Konstigt.

Pratade precis med en yngling född 1990. NITTONHUNDRANITTIO. Han ba WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ. Nu är vi vänner på facebook. Där dricker han sofiero och slänger med sitt pojkhår på varje bild.

Alla dessa ungdomar. Varför har det fallit på min lott att tillrättavisa dem? Jag vill ju också bara supa och vara dryg, men det går omöjligen när de kommer där och vill prata om livet, döden och Nietzsche. 

Kommer nu för första gången på tanken: Vad ska jag egentligen GÖRA i vår? Läsa, ja. Men all fritid. Herregud, all fritid. En går ju på föreläsningar typ en gång i veckan. Och även om jag lägger på tidningsjobb (+ 20 timmar/vecka) och extrajobb (+ 10 timmar/vecka) på det har jag ändå hela den här stora tidsrymden som måste fyllas. Och inga vänner i den här staden. Absolut inga vänner.

- Åtgärd 1: Resa mycket.

- Åtgärd 2: Skaffa nya vänner (jag har stora förhoppningar på min charm + mina 5 nya klasskamrater).

Men just nu: sova.

Jag utvärderar. Listar saker jag gjort, saker jag åstadkommit. Det är ganska mycket. Väldigt mycket.

Säkert har jag levt i någon slags bubbla de här nästan 2 åren. Det är klart jag har det. Jag tror att det kommer innebära att jag både kommer inse att folk är jävligt dumma i huvudet och jävligt smarta. 

Men alltså. Jag var en helt annan person innan jag började läsa utbildningen. Och jag var en helt annan person innan jag började jobba. Nu känns det som att jag alltid har varit som jag är och som att jag har svårt att se mig själv utifrån. Men lite såhär tror jag att det är:

Jag är bäst. Jag har alltid varit bäst. Jag kommer aldrig mer att vara osäker inför de stora, smart feministerna. Jag ÄR den stora, smarta feministen. Och det finns så himla många saker som jag vet att jag är så mycket bättre på än alla andra.

Och det här vill jag: Jag vill ha en fast anställning. Jag vill ha struktur. Jag vill ha jävlar anamma och inget gnäll. Jag vill INTE jobba i en organisation där det är kompisstämning och fest. Jag vill ha systerskap. Jag vill fortsätta omge mig med feminister. Jag vill fortsätta acceptera att allt inte går att fixa, ibland är det bäst att skita i det. Jag vill aldrig sluta vara konstruktivt förbannad.

Jag har älskat min utbildning. Jag har älskat den så sjukt mycket, även när jag känt att den inte uppskattat mig eller vad jag hjälpt den att bli. Jag har tyckt så mycket om personerna jag träffat och sakerna vi gjort och diskussionerna vi haft och allt däremellan. Men jag tror att om jag hade fortsatt hade jag inte älskat allt lika mycket. Därför slutar jag nu. Jag slutar nu så att jag alltid kommer att kunna se tillbaka på den och tycka att det var värt det.

Jag vet att det här var en parentes. Att jag antagligen inte kommer att handla på mycket av det jag lärt mig någonsin igen. Det har aldrig riktigt varit vad jag velat. Inte på det här sättet. Vill inte skapa mitt eget jobb, vill inte "knyta kontakter", vill absolut inte mingla. Kommer utbilda mig. Kommer forska, kommer ha en titel som känns på riktigt. (Men jag är så glad att det finns en massa andra som vill göra sakerna som jag inte vill). 

Nu ni. Nu blir jag professor istället. Nu blir jag den Spock jag alltid velat vara.

Och det bästa. Det allra, allra bästa som ger mig fucking rysningar och fantastiskt simmiga ögon: JAG KOMMER ALDRIG ATT BEHÖVA UTVÄRDERA MINA KÄNSLOR, RITA HUS SOM SKA BESKRIVA MITT PROJEKT ELLER ANVÄNDA POST ITS IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!! Från och med nu kommer det gå en rak linje av times new roman, 1,5 i radavstånd och vita papper genom mitt liv! INGA FÄRGPENNOR!!!! INGEN MER DANS PÅ BESTÄLLNING! INGEN JÄVLA FYSISK UPPVÄRMNING! INGA HIPPIES!!!! Hejdå grafisk historia, hejdå förbannade NLP, HEJDÅ SANKTIONERAD GRUPPTERAPI!!! Nu går jag ut i den riktiga världen!! JA, JA, JA!!!! Jag är så lycklig! Så jävla lycklig! Lycklig och fri, lycklig och fri!

Men fan i jävla helvete vad trött jag blir när jag går in på smarta brudars bloggar och än en gång får läsa om deras jävla klänningar eller pojkvänner. Jag vill bara ruska om dem och skrika SLUTA ANVÄNDA ORDET FLOTT! SLUTA HYLLA TÖNTIGA AS! FLY! FLYYYYY!

Alltså, jag älskar klänningar, jag fattar grejen med att vara kär. Men när det är 36 på raken UTAN NÅGOT ANNAT blir det platt fall.

Ingen kan ju hålla en fackla mot er. Ingen jävla klänning eller pojkvän är någonsin mer intressant. Kom tillbaka nu. Sluta säga att ni är små när jag vet att ni är stora och mäktiga.

Eller, såhär: