När människor har berättat hur de uppfattar mig säger de ofta lugn. Någon som inte tar mycket plats, men är trygg i sig själv. Och någon som är glad. "En aura av glädje" sa en person en gång. Det var väldigt corny, men också väldigt fint. Fast jag blir ändå förvånad. Jag ser mig själv som så hetsig. En nervös person.

Det är så svårt att avgöra. Alltså, många gånger tror jag att jag inbillar mig själv att jag är dissig och svår och sur, fast jag egentligen inte är det. Jag ÄR faktiskt ganska glad. Och enkel. Det är inget fel i att vara enkel, fast jag ofta tänker motsatsen. 

Och mest av allt i hela världen vill jag vara snäll. Fast min hårda sida säger emot, säger att snällhet är för de svaga. Jag vill inte vara en sådan kvinna som alltid sätter sig själv på plats nummer 2. Om jag ska leva i ett samhälle där jag blir bortprioriterad och förbisedd på grund av mitt kön, vill jag försäkra mig om att det åtminstone finns en person som älskar mig mest. Jag vill sätta mig själv först.

Men sedan tänker jag på hur mycket enklare det är att hata någon än att älska någon. På hur jag innerst inne vet att mitt hjärta alltid kommer att vara ett systerskapshjärta. Och på att jag inte vet om jag skulle orka fortsätta tro på världen om jag inte ändå tänkte att det fanns en chans att de onda kunde bli goda. Att de onda kanske egentligen inte var onda alls. 

Jag är så trött. Måste sova. Men å, en dag ska jag tatuera in Morrisseycitatet. Jag skiter i alla mina töntiga nojor, IT'S SO EASY TO LAUGH IT'S SO EASY TO HATE, IT TAKES GUTS TO BE GENTLE AND KIND PUNKT