Jag och S hade ett sådant fint samtal med våra barn idag. Vi hade morgonmöte och satt och pratade om feminism, och alla barnen var härligt svinförbannade på samhället. Sedan började jag raljera om kvinnors strukturella underordning och att det inte handlar om varför vi är feminister, utan varför alla andra INTE är det, när vi lever i ett samhälle som säger sig vara demokratiskt, och då gick alla barnen i taket och blev ännu mer förbannade och började prata i munnen på varandra om uppror och det var så fint och vackert och fantastiskt att jag dog! Nu är jag redo att göra revolution! 

Jag har varit på filmfestival. Det var mycket kul, särskilt att träffa Körven. MEN! Har utsatts för så jävla många pretentiösa 17-åriga killar med tupélugg och bergmankomplex att jag vill dö. Tack för könsrollskäftsmällen, snorunge, men jag vill inte se din tolkning av film noir.

Det gäller att ha revolutionärt tålamod, sa en av mina förebilder. Den förebild som jag alltså spenderat 6 timmar med idag. Suttit mittemot på lunchen och diskuterat med. Fått tusen leenden och nickningar av. Fått höra säga "Det viktiga är inte att bete sig som en man, det viktiga är kvinnosolidaritet". Bara en vanlig torsdag.

Jag älskar mitt jobb så sjukt mycket. Att en kan få arbeta med någonting som låter en göra reklam för det en älskar allra mest samtidigt som en får träffa sina förebilder en efter en - så fantastiskt. Finner nästan inte ord (jag som alltid gör det).

Har köpt världens finaste julklappar till mina småsyskon idag. Eftersom de är världens finaste. Min lillebrors presenthandlande involverade att övertyga en expedit att jag shoppade till en kille, inte en tjej, bara en sådan sak.

Hej Sverige.

Jag är här igen. Att vara utomlands har varit fint. Jag är glad att jag följde med.

Eleverna är så himla bra. Igår när vi kramade dem hejdå vid bussen var det en av dem som sa "Jag tycker om dig" till mig, och det var så fint att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det är så fantastiskt att jag får jobba med det här. Med sådana kloka, fina, människor och med sådana roliga arbetsuppgifter. Oavsett om jag kan fortsätta till våren eller inte har det var så sjukt värt det.

Såg Wonder Woman en kväll på mitt hotellrum. Finns det någon film jag vll rekommendera alla att se så är det den. Kan nästa inte beskriva hur glad jag blir över en film som tar systerskap och relationen mellan kvinnor och män på allvar. Se den, se den, se den. Är ni något alls som jag lovar jag gåshud och tårar.

Jag skrev en lång text om något här förresten. Tills jag upptäckte att det inte har så mycket betydelse egentligen, och inte känns alls så hemskt som jag trodde. Jag och J har gjort slut. Vi har inte träffats på länge och har inte haft något gemensamt på en lång, lång tid. Tidigare har jag tänkt att det är hemskt. Nu förstår jag att det inte är någon mening att älta. Hon är inte arg på mig, jag är inte arg på henne. Vi gled bara isär. Det behöver inte vara något dåligt. Vissa personer är man bara kompis med under en period i livet. Och bara för att det inte höll förevigt betyder inte det att jag behöver se perioden där vi faktiskt var vänner som något som inte betydde någonting eller inte var sant. Systerskap kan också få olika intressen. Tatueringar kan fortfarande vara fina fast personen man gjorde den med inte är någon man umgås med längre. Så är det. Det känns fint.

Jag arbetar på en utbildning. Jag trivs ganska bra. Jag är duktig på mitt jobb. Jag får arbeta med någonting jag tycker är intressant. Jag har trevliga kollegor. Lönen är skitdålig.

Jag arbetar som chefredaktör på ett musikmagasin också. Det är sjukt roligt. Och väldigt enkelt. Jag sitter framför en dator hemma hela dagen och kommunicerar med min redaktion via mail. Tänker att det vore ganska skönt om all kommunikation kunde ske via mail. Jag är så bra på mailen. Formell, men uppmuntrande. Seriös, men rolig. Jag tror att jag är mitt allra bästa på internet. Iallafall först. Sedan är jag bäst i verkligheten. Men då måste man ha lärt känna mig. Jag tror att det är svårt att lära känna mig. Men jag är inte helt säker.

Jag är gift. Vi gifte oss när vi var väldigt unga. Vi är fortfarande relativt unga. Jag är 23 år, han är 25. Jag älskar min make för att han 1.) är sjukt rolig och en av de smartaste personerna jag känner 2.)inte beter sig som en man och är feminist.

Jag har tre stycken vänner som jag älskar mest i hela världen. Ingen av dem bor här. Där jag bor har jag mest bekanta. Jag umgås med några stycken utanför arbetet ibland, men egentligen vet jag inte om de relationerna ger mig så mycket. Jag vet inte om det betyder att jag inte borde umgås med mina bekanta, eller att jag inte ska ha så höga krav. Antagligen det senare. Fast jag blir arg när jag skriver så. Och tänker JAG TÄNKER INTE NÖJA MIG.Överlag har jag enormt svårt att ha bekanta. Jag vill bli bra vän DIREKT, finns det ingen vänskapskemi låter jag det oftast rinna ut i sanden.

Mycket av min tid går åt till att arbeta. Mitt arbete känns meningsfullt, och som att jag når ut med ett budskap som är viktigt. När jag inte arbetar är jag mest med min make. Eller sitter på facebook eller ser på tv. Jag tycker inte att det är ett tragiskt liv. Men det känns som att det borde vara mycket mer än såhär. Som att det är så mycket GANSKA när det borde vara MYCKET. 

Följande saker tycker jag är intressanta: Feminism. Litteratur om storslagna kvinnor och/eller känslokalla personer. Filmanalys och filmhistoria. Integrationspolitik. Att utforma undersökningar (jag jobbar extra på ett marknadsundersökningsföretag. Tycker på riktigt att det är svinintressant, fast det är ett förlorarjobb). Konsumenträtt.

Mitt absoluta favoritband är Broder Daniel. Det ska man ha växt ifrån när man är 23 år, men det har jag inte. Jag skäms inte för det heller. Jag älskar Smiths också. Och le tigre, Morrissey, Shout out louds, håkan hellström och Kent. Mycket gnälliga män, inte lika många coola brudar. Inte som favoriter iallafall. Det stör mig. Ändå kommer jag hela tiden tillbaka till When we were winning. 

Jag vill gärna att saker ska vara på ett visst sätt. Att det ska finnas rätt och fel och inga gråzoner. Samtidigt känns det som att hela jag är en gråzon. Jag är en väldigt strukturerad person när jag arbetar. Hatar när känslor blir inblandade i arbetet. Tycker mest att folk ska skärpa sig och hålla käften och göra sitt jobb. Så länge det är rättvist. Är det orättvist blir jag förbannad. Jag är väldigt känslostyrd när det gäller mina vänner och min make. Vill att det ska kännas RÄTT. Det är konstigt det där. Att känna sig som en väldigt hård och känslokall person, fast samtidigt som någon som bryr sig alldeles för mycket. Vissa saker finns det ingen nåd för, andra saker finns det hur mycket utrymme som helst på att göra fel.

Jag är väldigt smart. Förut var jag väldigt elitistisk när det kom till min smarthet. Det kan jag fortfarande vara ibland. Jag gillar inte tröga människor. Fast trög betyder inte att inte kunna stava eller inte veta lika mycket som jag vet. Trög betyder mer att inte förstå att det finns ett patriarkat. Eller ett klasssamhälle. Fast man förklarat. Alla har inte lika förutsättningar. Jag vill att alla ska fatta att jag har rätt.

Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Främst när det kommer till vad jag vill arbeta med. Länge tyckte jag att arbetet var allting. Att jag var tvungen att uträtta någonting, annars var allt meningslöst. Nu för tiden vill jag mest bli riktigt lycklig. Jag vet inte hur man blir det. Eller om jag kanske är det nu, men inte förstår det.

Jag är nästan aldrig nöjd. Jag tror att det kan vara extremt bra. Och extremt dåligt.

Nu åker jag utomlands ett litet tag. Hej så länge.