Jag utvärderar. Listar saker jag gjort, saker jag åstadkommit. Det är ganska mycket. Väldigt mycket.

Säkert har jag levt i någon slags bubbla de här nästan 2 åren. Det är klart jag har det. Jag tror att det kommer innebära att jag både kommer inse att folk är jävligt dumma i huvudet och jävligt smarta. 

Men alltså. Jag var en helt annan person innan jag började läsa utbildningen. Och jag var en helt annan person innan jag började jobba. Nu känns det som att jag alltid har varit som jag är och som att jag har svårt att se mig själv utifrån. Men lite såhär tror jag att det är:

Jag är bäst. Jag har alltid varit bäst. Jag kommer aldrig mer att vara osäker inför de stora, smart feministerna. Jag ÄR den stora, smarta feministen. Och det finns så himla många saker som jag vet att jag är så mycket bättre på än alla andra.

Och det här vill jag: Jag vill ha en fast anställning. Jag vill ha struktur. Jag vill ha jävlar anamma och inget gnäll. Jag vill INTE jobba i en organisation där det är kompisstämning och fest. Jag vill ha systerskap. Jag vill fortsätta omge mig med feminister. Jag vill fortsätta acceptera att allt inte går att fixa, ibland är det bäst att skita i det. Jag vill aldrig sluta vara konstruktivt förbannad.

Jag har älskat min utbildning. Jag har älskat den så sjukt mycket, även när jag känt att den inte uppskattat mig eller vad jag hjälpt den att bli. Jag har tyckt så mycket om personerna jag träffat och sakerna vi gjort och diskussionerna vi haft och allt däremellan. Men jag tror att om jag hade fortsatt hade jag inte älskat allt lika mycket. Därför slutar jag nu. Jag slutar nu så att jag alltid kommer att kunna se tillbaka på den och tycka att det var värt det.

Jag vet att det här var en parentes. Att jag antagligen inte kommer att handla på mycket av det jag lärt mig någonsin igen. Det har aldrig riktigt varit vad jag velat. Inte på det här sättet. Vill inte skapa mitt eget jobb, vill inte "knyta kontakter", vill absolut inte mingla. Kommer utbilda mig. Kommer forska, kommer ha en titel som känns på riktigt. (Men jag är så glad att det finns en massa andra som vill göra sakerna som jag inte vill). 

Nu ni. Nu blir jag professor istället. Nu blir jag den Spock jag alltid velat vara.

Och det bästa. Det allra, allra bästa som ger mig fucking rysningar och fantastiskt simmiga ögon: JAG KOMMER ALDRIG ATT BEHÖVA UTVÄRDERA MINA KÄNSLOR, RITA HUS SOM SKA BESKRIVA MITT PROJEKT ELLER ANVÄNDA POST ITS IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!! Från och med nu kommer det gå en rak linje av times new roman, 1,5 i radavstånd och vita papper genom mitt liv! INGA FÄRGPENNOR!!!! INGEN MER DANS PÅ BESTÄLLNING! INGEN JÄVLA FYSISK UPPVÄRMNING! INGA HIPPIES!!!! Hejdå grafisk historia, hejdå förbannade NLP, HEJDÅ SANKTIONERAD GRUPPTERAPI!!! Nu går jag ut i den riktiga världen!! JA, JA, JA!!!! Jag är så lycklig! Så jävla lycklig! Lycklig och fri, lycklig och fri!